Tuff eller bara korkad?

Jag har för en tid sedan, tränat Spira på att hoppa upp på stenar för att skapa bättre balans hos henne. Där vi bor finns det ett ställe med flera lite större stenar på rad. Varje gång vi går förbi där så har jag tränat henne på att hoppa upp på den första för att sedan gå vidare på de andra stenarna. När hon är klar får hon alltid en godis. Dessa stenar är inte höga, de når upp till mina knän ungefär.
Stenen på bilderna här når mig säkert upp till naveln. När jag gick på en liten promenad med Spira igår ser jag hur hon lyfter upp svansen när hon ser den stora stenen. Precis som att hon vet, om hon hoppar upp på den får hon en godis. Detta måste dokumenteras tänker jag och tar fort som tusan upp min mobil!
Med självförtroendet på topp (svansen upp i vädret) ser jag hur hon ökar farten lite för att ta sats. Jag hinner bara sucka och säga, "Men snälla Spira, du kommer inte.." innan Spira redan hoppat upp och lite panikartat kraffsat med framtassarna på stenen för att hålla sig kvar på den. Bakbenen åker sakta nedåt och hon hamnar rätt hårt med magen på stenen, glider och ramlar sedan ned på marken.
Hon var faktiskt väldigt nära på att komma hela vägen upp, så vi kanske får göra ett nytt försök på nästa promenad. Om någon såg mig vid detta tillfälle, jag är ingen djurplågare men ibland är det nyttigt att få lära sig genom den hårda vägen....eller marken. Hon såg inte särskillt besvärad ut när hon snabbt reste sig upp och skakade av sig lite barr som fastnat på ryggen ifrån marken. Det roliga är att hon faktiskt såg lite nöjd ut efteråt, för hon kom lätt tippandes på tassarna och vifftade glatt på svanen när hon fortsatte promenaden. Hon "bad" inte ens efter godis utan gick bara helt oberörd förbi mig. Haha, hon är verkligen för rolig ibland. Jag skulle så gärna vilja veta vad som pågär där uppe i lilla huvudet.
Spira har ett ärr på insidan av hennes bakben, det är ifrån en annan sten som hon hoppade upp på och gled ned ifrån. Hmm, det kanske var en dum idé att börja träna balans på stenar med henne. Eftersom hon uppenbarligen inte kan se skillnad på en stor och en liten sten. Vilken sten som faktiskt är realistisk att försöka hoppa upp på och vilken man absolut inte bör försöka hoppa upp på.
Jaaaa, jag vet att hon bara är en hund och kanske inte förstår bättre. Att jag som matte borde kliva in och säga nej istället för att kasta mig över mobilen. Dagens multimedia samhälle...
 
/Linda
Anna
2018-08-01 @ 09:31:48

Hej Linda,

Hittade din blogg när jag surfat runt på Rhodesian Ridgeback och ville bara tacka för hur bra du skriver om livet med en RR. Vi fick ta bort vår settertik i våras pga sjukdom och nu börjar vi längta efter en ny hund. Ridgeback är en helt ny ras för mig och jag dammsuger nätet efter information. Du visar verkligen hur livet ser ut med hund allmänhet och med en RR i synnerhet. Många goda skratt har jag fått :) Tack!

Svar: Hej! Åh vad glad jag blir!! Jag funderade faktiskt på att sluta blogga idag för jag har varit så dålig på att uppdatera. Jag tänkte att ingen läser min blogg.
Så skriver du detta! Det gav mig energi till att fortsätta, tack!
Rhodesian ridgeback är en underbar ras enligt mig!!
Linda Lundin




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0